Muttaproduktion

Öppnar nytt

2010-06-07T00:47:00.003+02:00

efter nedlagd verksamhet då jag kom av mig av diverse anledningar har jag för några dagar sedan flyttat hit.

http://minmun.wordpress.com/

Om kriget i Gaza

2009-01-06T04:15:00.011+01:00

Bakom TV´n ändrades ljuset
utanför fönstren. Ännu en gång. Mörkret byts mot grått och trädens svarta grenar framträder mot nysnön. Igen. På morgonen låg allt i frost. Jag går nu ut och klär mig efter kylan. Jag hör i radio att ISRAEL uttalar sig om kriget i GAZA i vilket Hamas anklagas för aggression. I går kväll på TV såg vi ett inslag från palestiniernas sida, fick höra människornas dova jämrande, efter att bomberna skälvt marken, från de beskjutnas sida. I ett annat inslag för några dagar sedan lämnade israeliska raketer ett band av rökpelare genom staden. Rester efter människor, kroppar som slungades bort.
Det blir säkert mer rimfrost idag, grannarna är svartklädda på väg till arbetet. I området där jag bor - Rissne med omnejd - går det fortfarande att höra explosioner från överblivna nyårsraketer.
Det blir allt vitare, solen kommer och lyser brännande kall över oss på marken. De döda är siffror, som vilar, virvlar som kristaller, i vinden över fälten. Hittills beräknas över 550 personer ha mördats i GAZA sedan den 27 december.
Här dör knappast någon
av annat än personliga skäl. Den svenska
ekonomin dödar numera
inte många, i varje fall
inte här i landet. Ingen för
krig i vårt land för att skydda
sina egna intressen. Ingen
bränner oss med fosfor
för en feodal frihets skull.
Solen har sedan länge försvunnit. Igen. Det har hunnit bli den 6 januari 2009. För var dag dödas allt fler i Israels vidriga krig. Över 700 flygattacker under en vecka. För över 200 miljoner kronor har Sverige vapenhandlat med Israel. Det visar 6 minus grader ute.
I TV använder Carl Bildt orden
professionalitet och rationalitet
- om krig.
Fler döda, fler rättfärdiganden,
tills allt fryser igen
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren.

Tjänstekvinnans dotter

2009-01-04T20:20:00.008+01:00

hon ville inte låta mig göra någonting. jag är nog minst av alla flickorna, jag är så söt och hon talar till mig som till en hundvalp, små snuttande ljud. och det är visst även synd om mig. och hon menar så väl. men inte ska jag städa, dammsuga, torka golv. det är så synd om dom som gör det åt andra och det är så synd om mig. och om jag diskar två tallrikar, en bukett bestick å några glas, är jag såå duktig. det finns ingen behärskning i hennes kroppsspråk. hon kramar sina händer, för dom mot bröstet, kniper igen ögonen och myser upp sina axlar mot öronen. och hela tiden dessa ljud som till en cockerspaniel-flicka.

min röst är trevlig, jag är en glad tjej, det är klart jag städar, det går så snabbt, jag gör det så gärna, jag som är så ung, och dammsugare är så bra, dom gör ju hela jobbet, man behöver bara gå runt lite, som att flanera inomhus. och hon tycker jag är så lustig. jag är föör härlig och slår ihop sina torra händer, jag tror hon är på väg att applådera, jag ler generat i golvet och saknar ett förkläde med kjolar under som är bra att niga till. undviker hennes ögon, hon vill klappa mig på kinden. jag tar ett steg närmre så hon kommer åt. jag är för go. och när jag svabbar hennes golv läser hon ur tidningen om ett hemskt fall inom vården. att dom kan bete sig så hemskt, mot en gammal människa och hur allt har blivit och är det inte förskräckligt. hon säger förskräckligt. förskräckligt. med trevligtjej-ton och låtsad eftertanke säger jag något om enskilda fall, om att sälja lösnummer, om att mitt yrke bara uppmärksammas när det är skräckrubriker, att ingen berättar om när vi springer extra rundan till affären, om våra leenden, om att stegräknaren visar över en mil varje arbetsdag, om att vi skickar vykort till våra gamlingar från semestern, att vi handlar åt dom när vi är med våra familjer på IKEA, att vi oroar oss för dom dementa om helgerna, att vi ler. Hennes svar blir en snuttig suck till en cockerspaniel-flicka, ja det är så mycket, jag är fortfarande go, jag är fortfarande söt och härlig och hennes golv har inte varit så blanka på evigheter. och hon är en av dom snällaste tanterna, en av dom sötaste och hon menar så väl, och att jag ska behöva göra det här, att jag ska städa, det är så synd. jag förmår inte formulera att det inte är synd om mig, jag klarar inte av att säga det utan vrede, jag kan inte bli arg på henne.

Världens drygaste män - Medelklass-killen

2008-11-18T17:43:00.020+01:00

Medelklass-killen, den som förnekar sin sexism genom att kalla sig för feminist. Skryter om att han läst "Fittstim" under det rosa täcket och att han aldrig kallat någon för hora. Just den sist nämnda sidan är mycket framträdande för medelklass-killen. Han anser att det är lite synd om honom för att han inte får tillräcklig uppskattning när han deltar i hushållet, eller för att han hittills inte misshandlat, våldtagit eller gått till någon prostituerad. Däremot är han väldigt förtjust i att kalla sin sexpartner för hora samt i att hon ska göra som tjejerna i hans porrfilmssamling. Medelklass-killen kan tänka sig ett öppet förhållande, bara hans tjej är med andra tjejer, för det gills ju inte riktigt, och så hoppas han på så sätt få till en trekant.
Medelklass-killen har ett väldigt stort behov av att öppet fejka en ångest över att vara så himla privilegierad. Det kan ta sig uttryck i att uppskatta Özz Nûjens skämt, heja på det röda laget i parlamentet eller bära en palestinasjal. Medelklass-killen kan trots att han gjort minst en dokumentär om en fattig inte alls dra paralleller mellan det och Carl Philips uteliggarprojekt. Ty medelklass-killen pekar gärna på den som är än mer privilegierade än honom och kan till och med försöka vända sitt privilegium till något negativt. Ett typiskt medelklasskille-uttalande kan låta som följande: - Om du någonsin kommer in på DI och inte jag, så beror det på att du är tjej, blatte och lagom radikal.
Uttalandet hänger ihop med att medelklass-killar är så vana vid att bara glida genom livet och få så himla mycket mer cred för saker som andra alltid har gjort, men som inte haft privilegiet att vara medelklass-killar. Två i raden av exempel på att medelklass-killars privilegium gått för långt (förutom typ hela jävla historieskrivningen) är följande:
AL Gores powerpoint-presentation om hur vi ska rädda världen gav honom Nobels fredspris. När det är helt uppenbart att typ vilken U-landsperson som helst redan praktiserar det och att alla som nån gång träffat SkogsMulle redan haft koll på det där.
Mahatma Ghandi är en annan medelklass-kille som fått väldigt mycket mer cred för något som kvinnor i generationer praktiserat men inte alls hamnat i historieböckerna för. Hur många kvinnor har inte använt sig av ickevåldsprincipen, när männen misshandlat dom, våldtagit dom, förtryckt dom?

Illustration över hur det kan gå till i
ett möte med en medelklass-kille.

Jag går ofta runt och har färdiga monologer för hur jag ska bemöta dessa medelklass-killar som jag stöter på titt som tätt. Men det blir aldrig som i mitt huvud.

Så här svarar jag snarare i mitt huvud.

Färgerna går aldrig ur

2008-11-07T09:47:00.022+01:00

Tanten skakade på huvudet och fnissade,

pekade på korten på kylskåpet.

Alla rikets 65-plussare var inbjudna

gratis vaccination mot influensan.

Hon började berätta om när hon var gravid för hundra år sen och fått rådet att sticka bebiskläderna i en neutral färg, så att det inte blev fel. Och nu rosa för tanter och blått för gubbar. Medan jag utförde mina plikter hann vi spekulera i om inbjudningarna var utformade så för att dom dementa, ve och fasa, inte ska glömma hur dom förväntas agera. Tänk bara alla nittioåriga tanter med skägg och kortklippta frisyrer eller alla farbröder med förkläde (mot matfläckar på skjortan).
- Och målade läppar och halsband har jag fått, men det var bra att jag fick glasögon i alla fall, för det behöver jag. Min man kommer ju inte att se någonting.

Sedan var jag tvungen att springa vidare.

Höstlöv

2008-09-26T21:24:00.006+02:00

Inte längre, funkar det lika bra att ta tunna jackan. På väg till jobbet går grannskapet på asfaltsstigen i led mot tunnelbanans nedgång. Utanför står vad som tycks vara två sverigedemokrater och delar ut papper. Misstänksamt rundade magar, korta sportjackor, rödlätta mustascher, massmördarglasögon. 07:26, fredag. Den närmsta ler ansträngt, förväntansfullt, påminner om någon, Anders Eklund, sträcker ut en lapp.

"Budgetnytt: Mer pengar till de som tjänar minst.

Sedan vi vann valet 2006 har utanförskapet minskat med 175 000 personer. Det blir mycket pengar i ökade skatteintäkter, pengar som nu kan användas till välfärd och skattesänkningar för alla. I Sundbyberg har en vanlig familj fått över 2000 kronor mer i plånboken varje månad. För att uppmuntra den goda utvecklingen inför alliansen nu ett tredje steg i jobbavdraget. Störst skillnad kommer detta steg att göra för de som tjänar minst."

På stengolvet, längst rulltrappan, på perrongen ligger sönderrivna och ihopknycklade gula papper.

Fem minuter över Timmermansgatan.

2008-09-22T21:05:00.014+02:00

Idag i skarven mellan två tanter, varav den ena skulle rullas till doktorn och den andra hissas upp och sedan ner igen, fick jag fem minuter över. Det var på eftermiddagen på Timmermansgatan. Det händer ibland och jag kan slå ner på takten, och jag inbillar mig att gatan kanske låg i sol då och att scenografen sett till så att det rörde sig några höstlöv på trottoaren. Fem minuter över känns ofta som en lyx i mitt arbete. För oftast går dom till farbrorn som aldrig ber om något, till tanten som är rädd för att bli avbruten, till han som dricker sitt te med åtta sockerbitar, till hon som gömmer allt viktigt bakom soffan. Och förmiddagen hade inte låtit mig sitta ner förrän lunchen som bara blev tjugofem minuter, men stödstrumporna hjälpte och jag hade sovit gott. Så jag märkte att jag i skarven mellan tanterna hann stanna till vid lådorna med böcker för fem kronor. Och sen efter arbetet, kändes väskan rolig att bära hem, och regissören hade personligen sett till så att det över hela blålinjen spelades, bara dom första tonerna i den där låten, om dem fem minuterna.

Ricki Lake fyller 40 år idag!

2008-09-21T18:38:00.011+02:00

Ibland till mellanmålet efter fritids, brukade grannflickan och jag titta på The Ricki Lake Show. Grannflickan kunde röra sig som kvinnorna i publiken och skrika Go Ricki! Go Ricki! Vi älskade att skratta åt gästerna. Att bli äcklade över deras enorma rumpor som dem ogenerat visade upp i fat beauty-tävlingar. Att bli hänförda över triangeldraman och makeovers på trailer trash och ghetto-tjejer. Att inte veta vad som var iscensatt eller inte. Och hela tiden den här Ricki med total socialkompetens, som tycktes kunna hantera alla situationer och människor. Hon fick oss att gilla henne, att tro att världen strax utanför New York var lika häftig som hennes show. Och vi drömde om att åka dit och sitta i publiken och få skrika Go Ricki! Go Ricki!

Tidens anda i mitt brevinkast.

2008-09-21T17:46:00.008+02:00

Vad som helst för "Snabba cash"?

- Men varför valde du att bo i hyresrätt från början då?

- Jag hade inte råd med bostadsrätt.

shot me down bang bang

2008-09-19T13:01:00.004+02:00

Jag har varit arg på Bang. Det har känts som om Bang inte har visat ett större intresse för mig när jag har gett den nya chanser gång på gång. Likgiltig inför min existens. Och jag har hållit mig fast som en dissad flickvän, blott levandes på några sporadiska leenden. Jag har känt mig utesluten ur det feministiska samtalet fast jag har gått dit, suttit längst bak och lyssnat på vad som sagts nästan varje gång. Alla debatter, panelsamtal, filmvisningar, när jag suttit besviken efteråt då ingen nämnt min närvaro.

Under ABF Stockholms feministvår missade jag inte många sammanträden, och så här efteråt kan jag säga att dom mest gjorde mig bitter. Arg på de intellektuella, arg på akademikerna, irriterad på genusstudenterna. Deras upptagenhet kring sina egna formuleringar. Hur dom satt i Arbetarnas Bildningsförbunds lokaler men inte reflekterade en enda gång över vilka som kände sig välkomna i dom rummen, i de sammanhangen, och vad det betydde. Jag tror inte att det gör en särskild skillnad för arbetarklasskvinnorna att dom diskuteras av välmenande personer, när jargongen inte är inkluderande och de som pratar inte är medvetna om det. Inte tycks vilja tillkännage att även en utsatt grupp kan vara exluderande.

Och så nu, häromdagen kom Bang hem till mig och på omslaget fanns De intellektuella. Det sved, sårad sedan förut och jag vågade inte närma mig förrän imorse. Men det verkar som om den verkligen har förändrats, att den nya redaktionen har gjort något till det bättre. För den talade till mig med en annan ton och jag började tro den. Maria Svelands text om det komplex det innebär att vara arbetarklass och den dubbla känsla av att vilja ingå i dem intellektuella samtidigt som det finns ett instinktivt motstånd, ett förakt. Åh, vad jag behövde den just idag! Eller Aylin Bloch Boynukisa som skrivit en lugn kritik mot Pride och att även ett sådant sammanhang kan kännas ovälkommet för den det är adresserat till. Och missa inte "Mina naglar i hennes nacke" av Maria Lönn, om hur hon "får lite poststrukturalistiskt sex." Bang det Pirrar i mig igen, just nu kan jag hålla den i handen utan tvekan och jag hoppas att det ska funka mellan oss nu.

Sussan, 44 år, Rissne. 18/9 16:02

2008-09-18T17:13:00.000+02:00

Kan du berätta om dina kläder?

Jag använder mest sportiga kläder. Skorna är från Wedins, jackan vet jag inte den är 4-5 år, tröjan är från den där sportaffären.

Stadium?

Ja, precis. Och ryggsäcken har min man fått från sitt arbete.

Idag är det Chiles nationaldag.

2008-09-18T16:09:00.020+02:00

Jag är mycket förtjust över att matrelaterade instanser såsom Livsmedelsverket och Arla uppmärksammar detta. På bilden kan ni beskåda Chiles president, Michelle Bachelet i rött dansa nationaldansen Cueca i centrala Santiago.

Jesper bekänner klass.

2008-09-18T14:46:00.003+02:00

- Jag har skor från Hope, shorts från Calvin Klein, t-shirt från Filippa K och en väska från Mulberry.

Detta vulgära sätt att markera sig tillhöra den rätta klassen, detta sätt att visa upp den, överallt. Det är så medelklass, så vitt när "god smak" ska visas upp. Det finns ingen representation av dem som fönstershoppar på Kista Galleria eller dem som ärver andra kläder än "pappas seglartröja" och "mormors gamla rävpäls". Personer som inte handlar secondhand för att bryta av en outfit utan beger sig till Myrorna av ekonomiska skäl. Dessa små modeinslag.

På 1700-talet lagstiftades mot att människor från enkla förhållanden skulle få pimpa upp sig, fattiga flickor kunde sättas på vatten och bröd efter att ha prytt sin hatt med lite spets. Idag döljs deras utseenden, deras existens, det ska suktas efter något annat. "Stil är att mixa Prada med H&M, vintage med det senaste" God smak. Och den ska kännas som inom räckhåll. Vi ska alla se det som möjligt att byta om i telefonkuren, komma ut i en stass från Acne och nördbrillor från Yves Saint Laurent och ha gjort den där klassresan.

Läs artikeln: "När det var olagligt att göra sig fin" av

Ulf Ivar Nilsson för Arbetarbladet från 7 September.