Fem minuter över Timmermansgatan.

Idag i skarven mellan två tanter, varav den ena skulle rullas till doktorn och den andra hissas upp och sedan ner igen, fick jag fem minuter över. Det var på eftermiddagen på Timmermansgatan. Det händer ibland och jag kan slå ner på takten, och jag inbillar mig att gatan kanske låg i sol då och att scenografen sett till så att det rörde sig några höstlöv på trottoaren. Fem minuter över känns ofta som en lyx i mitt arbete. För oftast går dom till farbrorn som aldrig ber om något, till tanten som är rädd för att bli avbruten, till han som dricker sitt te med åtta sockerbitar, till hon som gömmer allt viktigt bakom soffan. Och förmiddagen hade inte låtit mig sitta ner förrän lunchen som bara blev tjugofem minuter, men stödstrumporna hjälpte och jag hade sovit gott. Så jag märkte att jag i skarven mellan tanterna hann stanna till vid lådorna med böcker för fem kronor. Och sen efter arbetet, kändes väskan rolig att bära hem, och regissören hade personligen sett till så att det över hela blålinjen spelades, bara dom första tonerna i den där låten, om dem fem minuterna.