Höstlöv

Inte längre, funkar det lika bra att ta tunna jackan. På väg till jobbet går grannskapet på asfaltsstigen i led mot tunnelbanans nedgång. Utanför står vad som tycks vara två sverigedemokrater och delar ut papper. Misstänksamt rundade magar, korta sportjackor, rödlätta mustascher, massmördarglasögon. 07:26, fredag. Den närmsta ler ansträngt, förväntansfullt, påminner om någon, Anders Eklund, sträcker ut en lapp. 

"Budgetnytt: Mer pengar till de som tjänar minst.  

Sedan vi vann valet 2006 har utanförskapet minskat med 175 000 personer. Det blir mycket pengar i ökade skatteintäkter, pengar som nu kan användas till välfärd och skattesänkningar för alla. I Sundbyberg har en vanlig familj fått över 2000 kronor mer i plånboken varje månad. För att uppmuntra den goda utvecklingen inför alliansen nu ett tredje steg i jobbavdraget. Störst skillnad kommer detta steg att göra för de som tjänar minst."

På stengolvet, längst rulltrappan, på perrongen ligger sönderrivna och ihopknycklade gula papper.           

Fem minuter över Timmermansgatan.

Idag i skarven mellan två tanter, varav den ena skulle rullas till doktorn och den andra hissas upp och sedan ner igen, fick jag fem minuter över. Det var på eftermiddagen på Timmermansgatan. Det händer ibland och jag kan slå ner på takten, och jag inbillar mig att gatan kanske låg i sol då och att scenografen sett till så att det rörde sig några höstlöv på trottoaren. Fem minuter över känns ofta som en lyx i mitt arbete. För oftast går dom till farbrorn som aldrig ber om något, till tanten som är rädd för att bli avbruten, till han som dricker sitt te med åtta sockerbitar, till hon som gömmer allt viktigt bakom soffan. Och förmiddagen hade inte låtit mig sitta ner förrän lunchen som bara blev tjugofem minuter, men stödstrumporna hjälpte och jag hade sovit gott. Så jag märkte att jag i skarven mellan tanterna hann stanna till vid lådorna med böcker för fem kronor. Och sen efter arbetet, kändes väskan rolig att bära hem, och regissören hade personligen sett till så att det över hela blålinjen spelades, bara dom första tonerna i den där låten, om dem fem minuterna. 

Ricki Lake fyller 40 år idag!

Ibland till mellanmålet efter fritids, brukade grannflickan och jag titta på The Ricki Lake Show. Grannflickan kunde röra sig som kvinnorna i publiken och skrika Go Ricki! Go Ricki! Vi älskade att skratta åt gästerna. Att bli äcklade över deras enorma rumpor som dem ogenerat visade upp i fat beauty-tävlingar. Att bli hänförda över triangeldraman och makeovers på trailer trash och ghetto-tjejer. Att inte veta vad som var iscensatt eller inte. Och hela tiden den här Ricki med total socialkompetens, som tycktes kunna hantera alla situationer och människor. Hon fick oss att gilla henne, att tro att världen strax utanför New York var lika häftig som hennes show. Och vi drömde om att åka dit och sitta i publiken och få skrika Go Ricki! Go Ricki!  

Tidens anda i mitt brevinkast.

Vad som helst för "Snabba cash"?

- Men varför valde du att bo i hyresrätt från början då?

- Jag hade inte råd med bostadsrätt.

shot me down bang bang

Jag har varit arg på Bang. Det har känts som om Bang inte har visat ett större intresse för mig när jag har gett den nya chanser gång på gång. Likgiltig inför min existens. Och jag har hållit mig fast som en dissad flickvän, blott levandes på några sporadiska leenden. Jag har känt mig utesluten ur det feministiska samtalet fast jag har gått dit, suttit längst bak och lyssnat på vad som sagts nästan varje gång. Alla debatter, panelsamtal, filmvisningar, när jag suttit besviken efteråt då ingen nämnt min närvaro.

Under ABF Stockholms feministvår missade jag inte många sammanträden, och så här efteråt kan jag säga att dom mest gjorde mig bitter. Arg på de intellektuella, arg på akademikerna, irriterad på genusstudenterna. Deras upptagenhet kring sina egna formuleringar. Hur dom satt i Arbetarnas Bildningsförbunds lokaler men inte reflekterade en enda gång över vilka som kände sig välkomna i dom rummen, i de sammanhangen, och vad det betydde. Jag tror inte att det gör en särskild skillnad för arbetarklasskvinnorna att dom diskuteras av välmenande personer, när jargongen inte är inkluderande och de som pratar inte är medvetna om det. Inte tycks vilja tillkännage att även en utsatt grupp kan vara exluderande.

Och så nu, häromdagen kom Bang hem till mig och på omslaget fanns De intellektuella. Det sved, sårad sedan förut och jag vågade inte närma mig förrän imorse. Men det verkar som om den verkligen har förändrats, att den nya redaktionen har gjort något till det bättre. För den talade till mig med en annan ton och jag började tro den. Maria Svelands text om det komplex det innebär att vara arbetarklass och den dubbla känsla av att vilja ingå i dem intellektuella samtidigt som det finns ett instinktivt motstånd, ett förakt. Åh, vad jag behövde den just idag! Eller Aylin Bloch Boynukisa som skrivit en lugn kritik mot Pride och att även ett sådant sammanhang kan kännas ovälkommet för den det är adresserat till. Och missa inte "Mina naglar i hennes nacke" av Maria Lönn, om hur hon "får lite poststrukturalistiskt sex." Bang det Pirrar i mig igen, just nu kan jag hålla den i handen utan tvekan och jag hoppas att det ska funka mellan oss nu.   

Sussan, 44 år, Rissne. 18/9 16:02

Kan du berätta om dina kläder?

Jag använder mest sportiga kläder. Skorna är från Wedins, jackan vet jag inte den är 4-5 år, tröjan är från den där sportaffären.

Stadium?

Ja, precis. Och ryggsäcken har min man fått från sitt arbete.

Idag är det Chiles nationaldag.

Jag är mycket förtjust över att matrelaterade instanser såsom Livsmedelsverket och Arla uppmärksammar detta. På bilden kan ni beskåda Chiles president, Michelle Bachelet i rött dansa nationaldansen Cueca i centrala Santiago.   

Jesper bekänner klass.

- Jag har skor från Hope, shorts från Calvin Klein, t-shirt från Filippa K och en väska från Mulberry.

Detta vulgära sätt att markera sig tillhöra den rätta klassen, detta sätt att visa upp den, överallt. Det är så medelklass, så vitt när "god smak" ska visas upp. Det finns ingen representation av dem som fönstershoppar på Kista Galleria eller dem som ärver andra kläder än "pappas seglartröja" och "mormors gamla rävpäls". Personer som inte handlar secondhand för att bryta av en outfit utan beger sig till Myrorna av ekonomiska skäl. Dessa små modeinslag. 

På 1700-talet lagstiftades mot att människor från enkla förhållanden skulle få pimpa upp sig, fattiga flickor kunde sättas på vatten och bröd efter att ha prytt sin hatt med lite spets. Idag döljs deras utseenden, deras existens, det ska suktas efter något annat. "Stil är att mixa Prada med H&M, vintage med  det senaste" God smak. Och den ska kännas som inom räckhåll. Vi ska alla se det som möjligt att byta om i telefonkuren, komma ut i en stass från Acne och nördbrillor från Yves Saint Laurent och ha gjort den där klassresan.

Läs artikeln: "När det var olagligt att göra sig fin" av 

Ulf Ivar Nilsson för Arbetarbladet från 7 September.