Öppnar nytt

efter nedlagd verksamhet då jag kom av mig av diverse anledningar har jag för några dagar sedan flyttat hit.

http://minmun.wordpress.com/

Om kriget i Gaza

Bakom TV´n ändrades ljuset
utanför fönstren. Ännu en gång. Mörkret byts mot grått och trädens svarta grenar framträder mot nysnön. Igen. På morgonen låg allt i frost. Jag går nu ut och klär mig efter kylan. Jag hör i radio att ISRAEL uttalar sig om kriget i GAZA i vilket Hamas anklagas för aggression. I går kväll på TV såg vi ett inslag från palestiniernas sida, fick höra människornas dova jämrande, efter att bomberna skälvt marken, från de beskjutnas sida. I ett annat inslag för några dagar sedan lämnade israeliska raketer ett band av rökpelare genom staden. Rester efter människor, kroppar som slungades bort.
Det blir säkert mer rimfrost idag, grannarna är svartklädda på väg till arbetet. I området där jag bor - Rissne med omnejd - går det fortfarande att höra explosioner från överblivna nyårsraketer.
Det blir allt vitare, solen kommer och lyser brännande kall över oss på marken. De döda är siffror, som vilar, virvlar som kristaller, i vinden över fälten. Hittills beräknas över 550 personer ha mördats i GAZA sedan den 27 december.
Här dör knappast någon
av annat än personliga skäl. Den svenska
ekonomin dödar numera
inte många, i varje fall
inte här i landet. Ingen för
krig i vårt land för att skydda
sina egna intressen. Ingen
bränner oss med fosfor
för en feodal frihets skull.
Solen har sedan länge försvunnit. Igen. Det har hunnit bli den 6 januari 2009. För var dag dödas allt fler i Israels vidriga krig. Över 700 flygattacker under en vecka. För över 200 miljoner kronor har Sverige vapenhandlat med Israel. Det visar 6 minus grader ute.
I TV använder Carl Bildt orden
professionalitet och rationalitet
- om krig.
Fler döda, fler rättfärdiganden,
tills allt fryser igen
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren.

Tjänstekvinnans dotter

hon ville inte låta mig göra någonting. jag är nog minst av alla flickorna, jag är så söt och hon talar till mig som till en hundvalp, små snuttande ljud. och det är visst även synd om mig. och hon menar så väl. men inte ska jag städa, dammsuga, torka golv. det är så synd om dom som gör det åt andra och det är så synd om mig. och om jag diskar två tallrikar, en bukett bestick å några glas, är jag såå duktig. det finns ingen behärskning i hennes kroppsspråk. hon kramar sina händer, för dom mot bröstet, kniper igen ögonen och myser upp sina axlar mot öronen. och hela tiden dessa ljud som till en cockerspaniel-flicka.

min röst är trevlig, jag är en glad tjej, det är klart jag städar, det går så snabbt, jag gör det så gärna, jag som är så ung, och dammsugare är så bra, dom gör ju hela jobbet, man behöver bara gå runt lite, som att flanera inomhus. och hon tycker jag är så lustig. jag är föör härlig och slår ihop sina torra händer, jag tror hon är på väg att applådera, jag ler generat i golvet och saknar ett förkläde med kjolar under som är bra att niga till. undviker hennes ögon, hon vill klappa mig på kinden. jag tar ett steg närmre så hon kommer åt. jag är för go. och när jag svabbar hennes golv läser hon ur tidningen om ett hemskt fall inom vården. att dom kan bete sig så hemskt, mot en gammal människa och hur allt har blivit och är det inte förskräckligt. hon säger förskräckligt. förskräckligt. med trevligtjej-ton och låtsad eftertanke säger jag något om enskilda fall, om att sälja lösnummer, om att mitt yrke bara uppmärksammas när det är skräckrubriker, att ingen berättar om när vi springer extra rundan till affären, om våra leenden, om att stegräknaren visar över en mil varje arbetsdag, om att vi skickar vykort till våra gamlingar från semestern, att vi handlar åt dom när vi är med våra familjer på IKEA, att vi oroar oss för dom dementa om helgerna, att vi ler. Hennes svar blir en snuttig suck till en cockerspaniel-flicka, ja det är så mycket, jag är fortfarande go, jag är fortfarande söt och härlig och hennes golv har inte varit så blanka på evigheter. och hon är en av dom snällaste tanterna, en av dom sötaste och hon menar så väl, och att jag ska behöva göra det här, att jag ska städa, det är så synd. jag förmår inte formulera att det inte är synd om mig, jag klarar inte av att säga det utan vrede, jag kan inte bli arg på henne.

Världens drygaste män - Medelklass-killen

Medelklass-killen, den som förnekar sin sexism genom att kalla sig för feminist. Skryter om att han läst "Fittstim" under det rosa täcket och att han aldrig kallat någon för hora. Just den sist nämnda sidan är mycket framträdande för medelklass-killen. Han anser att det är lite synd om honom för att han inte får tillräcklig uppskattning när han deltar i hushållet, eller för att han hittills inte misshandlat, våldtagit eller gått till någon prostituerad. Däremot är han väldigt förtjust i att kalla sin sexpartner för hora samt i att hon ska göra som tjejerna i hans porrfilmssamling. Medelklass-killen kan tänka sig ett öppet förhållande, bara hans tjej är med andra tjejer, för det gills ju inte riktigt, och så hoppas han på så sätt få till en trekant.
Medelklass-killen har ett väldigt stort behov av att öppet fejka en ångest över att vara så himla privilegierad. Det kan ta sig uttryck i att uppskatta Özz Nûjens skämt, heja på det röda laget i parlamentet eller bära en palestinasjal. Medelklass-killen kan trots att han gjort minst en dokumentär om en fattig inte alls dra paralleller mellan det och Carl Philips uteliggarprojekt. Ty medelklass-killen pekar gärna på den som är än mer privilegierade än honom och kan till och med försöka vända sitt privilegium till något negativt. Ett typiskt medelklasskille-uttalande kan låta som följande: - Om du någonsin kommer in på DI och inte jag, så beror det på att du är tjej, blatte och lagom radikal.
Uttalandet hänger ihop med att medelklass-killar är så vana vid att bara glida genom livet och få så himla mycket mer cred för saker som andra alltid har gjort, men som inte haft privilegiet att vara medelklass-killar. Två i raden av exempel på att medelklass-killars privilegium gått för långt (förutom typ hela jävla historieskrivningen) är följande:
AL Gores powerpoint-presentation om hur vi ska rädda världen gav honom Nobels fredspris. När det är helt uppenbart att typ vilken U-landsperson som helst redan praktiserar det och att alla som nån gång träffat SkogsMulle redan haft koll på det där.
Mahatma Ghandi är en annan medelklass-kille som fått väldigt mycket mer cred för något som kvinnor i generationer praktiserat men inte alls hamnat i historieböckerna för. Hur många kvinnor har inte använt sig av ickevåldsprincipen, när männen misshandlat dom, våldtagit dom, förtryckt dom?

Illustration över hur det kan gå till i
ett möte med en medelklass-kille.

Jag går ofta runt och har färdiga monologer för hur jag ska bemöta dessa medelklass-killar som jag stöter på titt som tätt. Men det blir aldrig som i mitt huvud.

Så här svarar jag snarare i mitt huvud.

Färgerna går aldrig ur

Tanten skakade på huvudet och fnissade,

pekade på korten på kylskåpet.

Alla rikets 65-plussare var inbjudna

gratis vaccination mot influensan.

Hon började berätta om när hon var gravid för hundra år sen och fått rådet att sticka bebiskläderna i en neutral färg, så att det inte blev fel. Och nu rosa för tanter och blått för gubbar. Medan jag utförde mina plikter hann vi spekulera i om inbjudningarna var utformade så för att dom dementa, ve och fasa, inte ska glömma hur dom förväntas agera. Tänk bara alla nittioåriga tanter med skägg och kortklippta frisyrer eller alla farbröder med förkläde (mot matfläckar på skjortan).
- Och målade läppar och halsband har jag fått, men det var bra att jag fick glasögon i alla fall, för det behöver jag. Min man kommer ju inte att se någonting.

Sedan var jag tvungen att springa vidare.

Höstlöv

Inte längre, funkar det lika bra att ta tunna jackan. På väg till jobbet går grannskapet på asfaltsstigen i led mot tunnelbanans nedgång. Utanför står vad som tycks vara två sverigedemokrater och delar ut papper. Misstänksamt rundade magar, korta sportjackor, rödlätta mustascher, massmördarglasögon. 07:26, fredag. Den närmsta ler ansträngt, förväntansfullt, påminner om någon, Anders Eklund, sträcker ut en lapp. 

"Budgetnytt: Mer pengar till de som tjänar minst.  

Sedan vi vann valet 2006 har utanförskapet minskat med 175 000 personer. Det blir mycket pengar i ökade skatteintäkter, pengar som nu kan användas till välfärd och skattesänkningar för alla. I Sundbyberg har en vanlig familj fått över 2000 kronor mer i plånboken varje månad. För att uppmuntra den goda utvecklingen inför alliansen nu ett tredje steg i jobbavdraget. Störst skillnad kommer detta steg att göra för de som tjänar minst."

På stengolvet, längst rulltrappan, på perrongen ligger sönderrivna och ihopknycklade gula papper.           

Fem minuter över Timmermansgatan.

Idag i skarven mellan två tanter, varav den ena skulle rullas till doktorn och den andra hissas upp och sedan ner igen, fick jag fem minuter över. Det var på eftermiddagen på Timmermansgatan. Det händer ibland och jag kan slå ner på takten, och jag inbillar mig att gatan kanske låg i sol då och att scenografen sett till så att det rörde sig några höstlöv på trottoaren. Fem minuter över känns ofta som en lyx i mitt arbete. För oftast går dom till farbrorn som aldrig ber om något, till tanten som är rädd för att bli avbruten, till han som dricker sitt te med åtta sockerbitar, till hon som gömmer allt viktigt bakom soffan. Och förmiddagen hade inte låtit mig sitta ner förrän lunchen som bara blev tjugofem minuter, men stödstrumporna hjälpte och jag hade sovit gott. Så jag märkte att jag i skarven mellan tanterna hann stanna till vid lådorna med böcker för fem kronor. Och sen efter arbetet, kändes väskan rolig att bära hem, och regissören hade personligen sett till så att det över hela blålinjen spelades, bara dom första tonerna i den där låten, om dem fem minuterna.